mosbeck

jag har bara 200 mattetal kvar inför provet på fredag och det känns inte oöverkomligt för fem öre. jag har ändå i mitt planerande huvud avsatt de resterande tre kvällarna (denna medräknad) till att just studera matte utifall att det skulle behövas. dock ser jag till att distrahera mig så mycket som möjligt. jag ser till att aldrig vara hungrig och helst fixa till något litet extra som kräver lite arbete varje gång jag går till köket. jag ser till att vara tvungen att se på kobra för att ha möjlighet att tänka ut bröllopstalet till när amina och erlend gifter sig. jag ser också till att komma till insikt om att att det var imorgon jag skulle ha med kaka till profilgruppen och ställer mig alltså och gör en mjuk pepparkaka. för att komma till sak ser jag till att inte plugga matte och inbilla mig att annat är viktigare. jag ser också till att fixa mig ett satans g i en hundrapoängskurs som kommer dra ner mitt medelbetyg så jag bara får 2000 istället för 4000 i stipendie när jag tar studenten.



jag har,ända sedan antony and the johnsons släppte sin senaste skiva, frustrerats över att jag avskyr spår nummer två: epilepsy is dancing. det funkar ju inte att the best man ever släpper en skiva och det finns en låt man helt enkelt tycker jätteilla om. nu äntligen har jag kommit på varför. det är för att jag har kommit på att den är hur bra som helst! musik fungerar så på mig. musik som jag tycker om tycker jag om direkt och så släpper jag den inom ett år eller så. musik som påverkar mig och som jag kommer ihåg mycket längre är den jag avskyr först. så var fallet med både håkan hellström och the knife när mina bröder kom hemdragandes med de skivorna. jag gick ifrån köket om de var på. och se nu, vilka är två av de första jag nämner när folk frågar om min musiksmak? jo, the knife och håkan hellström. alltså har jag nu invigt epilepsy is dancing i min life-long-play-list och idag gör jag den även till dagens låt.


Cut me in quadrants
Leave me in the corner