mosbeck

jag stod och skulle fixa lite kvällsmat i köket. spotify var på och dancing on my own drog igång. jag kände draget som vanligt så jag började dansa. mitt i dansen när jag stod med armarna i vädret, mimade som satan och hade feeling till tusen tittade jag utmanande ut genom fönstret med sug i blicken som för att möta publikkens jubel på det coola kalla sättet. då mötte jag sommargästens blick från trappan utanför och han trodde nog jag försökte se snygg ut för honom (han är 60 och här med sin fru. de reser sig inte från trappan där de sitter och kedjeröker. alltså kedjeröker på riktigt. det är så att de tänder cigarett nummer 34 på glöden av cigarett nummer 33 osv). det är vid sådana tillfällen fönster känns rätt lama för jag kunde inte förklara på något sätt. i så fall hade jag behövt gå ut på trappan, hälsa på gästen, förklara att jag dansade för mig själv inte för honom och sedan gå tillbaka in och känna den krystade stämningen rinna genom kroppen och sakta fylla den och så skulle jag drunkna i den krystade känslan. ovärt. istället lämnar jag vår relation vid det ohälsade stadiet och låtsas att jag är en tjej som njuter av att dansa för 60-åringa män på kvällen bara för att känna spänningen. känns inte krystat alls, bara lite underligt.

i övrigt. mycket. men väldigt lite också. felle har fått jobb. plötsligt är hon inte tillgänglig konstant, det känns lite tråkigt. fast hon tjänar pengar så hon kan komma till lund, det känns lite bra. jag brukar alltid gå i takt när jag går hem från bussen. takt till musiken i iPoden alltså. idag gick jag i tre mot två. jag tror jag börjar sakna hvitfeldtska eller något. men hur kan det få för sig att visa sig i form av gång i tre mot två? det var ju inte det roligaste man lärde sig riktigt. fast när jag tänker efter så saknar jag det nog inte. helt ärligt. jag har inte känt någon saknad alls än. det var på tiden att det tog slut.




ny lek: vart hör klottret hemma?