mosbeck

jag är som ett resande folk i mig själv. jag åker till skolan med tandborste, några trosor, några strumpor och deo i väskan varje dag för jag vet aldrig när jag kommer hem nästa gång. så gjorde jag i fredags morse och nu kom jag hem. totalt matt som man blir när man umgås i 60 timmar utan avbrott mer än för att sova minimalt många timmar. det är väl bara det att resande folk är en klump med människor som finner trygghet i varann och förhoppningsvis trivs med att resa runt så länge de har varann. jag blir mest förvirrad av att inte veta vart jag ska sova på kvällen. jag har helt enkelt slutat planera mitt liv till så stor del som möjligt för det känns som det enda vettiga när allt ändå blir som det blir tillslut.

idag blir viktor 19. han kommer alltså aldrig vara 18 igen. aldrig någonsin. jag hatar att tänka så.



men den 18 februari, tror jag det var, så spelar han skivor på pustervik verkar det som. så då kan ju alla ta och gå dit.



för övrigt önskar jag att daniel gilberts skiva lät lite skräpigare. då hade jag älskat den. men dagens blir ändå: daniel gilbert - one winged angel för att den påminner riktigt mycket om sonic youth och det känns bra att någon för det vidare.