atmosphere
äntligen en ny serie att slösa bort sitt liv på. att streama big love är som att knarka. Chloë Sevigny och Ginnifer Goodwin i samma serie är najs. nu har jag dock fuckat upp det och datan verkar vilja att jag ser om från början eftersom jag tryckte på någon himla grej efter halva avsnittet. det är ju inte lika kul, så då passar jag helt enkelt på att blogga. så vad ska man blogga om? kanske om dagens happening att köra bil till skolan. om att gps:en är guds gåva till människan och om känslan av att ha tagit sig ut ur stan och dess rödljus och filbyten. jag tror det. det känns bra. nu bloggar jag om det.
jag tror jag kommer ha träningsvärk imorgon av att ha spänt hela kroppen konstant under den kanske sammanlagda timman då jag körde bil i stan. det är hemskt. ändå har jag gps:en som säger till mig vad jag ska göra, men det är ändå vansinnigt. jag kom i varje fall fram levande och gled in på parkeringen utanför ghettot, kändes ball (jag kör inte bil i onödan för övrigt, jag tycker det är idiotiskt, men idag skulle jag ta med en 40-liters-mjölkkanna till skolan för som rekvisita till musikalen. kändes inte lika ball). när jag sedan skulle hem skjutsade jag runt folk i stan för att få träning. det är skönare när någon är med, då vet man att man inte dör ensam om man skulle dö i varje fall.
dagens bästa var när jag var på väg hem. jag hade lyssnat noga till gps:ens röst en bra stund och hörde henne slutligen säga: fortsätt 32 kilometer, det betydde att filbyten och håll höger - sedan håll vänster var över. jag skulle bara följa motorvägen hem. då höjde jag volymen på skivan som varit inställd på tyst för att jag skulle kunna fokusera. just när jag höjer kommer det där fina stället i joy division - atmosphere som låter som glitter som faller eller nåt. det var som i en film och det kändes som jag kommit över ett stort hinder och nu sprang på en stor grön äng naken och inget kunde stoppa mig. free at last. när den känslan släppt satt jag mest och tänkte på det absurda att köra bil till ställen. där satt man alltså i kö på en motorväg med apmånga stora bilar som var och en transporterade EN person. det borde vara olagligt. man borde åka buss oftare, man borde säga till folk att man tycker om dem oftare och man borde köpa faktum oftare. det är vad som skulle rädda vår värld. på riktigt.
för övrigt börjar jag få abstinens. avsnittet buffras långsamt och mina händer har börjat skaka om ni märker av att stavningen börjar bli sämre eller nåt. jag lyssnar på joy division för att på något sätt bedöva begäret men det är bara big love som kan stilla min desperation på riktigt i dessa stunder. nu ska jag meditera för att försöka koppla bort tanken på att det säkert är 10 miuter tills jag får se mer. det kan funka.
jag tror jag kommer ha träningsvärk imorgon av att ha spänt hela kroppen konstant under den kanske sammanlagda timman då jag körde bil i stan. det är hemskt. ändå har jag gps:en som säger till mig vad jag ska göra, men det är ändå vansinnigt. jag kom i varje fall fram levande och gled in på parkeringen utanför ghettot, kändes ball (jag kör inte bil i onödan för övrigt, jag tycker det är idiotiskt, men idag skulle jag ta med en 40-liters-mjölkkanna till skolan för som rekvisita till musikalen. kändes inte lika ball). när jag sedan skulle hem skjutsade jag runt folk i stan för att få träning. det är skönare när någon är med, då vet man att man inte dör ensam om man skulle dö i varje fall.
dagens bästa var när jag var på väg hem. jag hade lyssnat noga till gps:ens röst en bra stund och hörde henne slutligen säga: fortsätt 32 kilometer, det betydde att filbyten och håll höger - sedan håll vänster var över. jag skulle bara följa motorvägen hem. då höjde jag volymen på skivan som varit inställd på tyst för att jag skulle kunna fokusera. just när jag höjer kommer det där fina stället i joy division - atmosphere som låter som glitter som faller eller nåt. det var som i en film och det kändes som jag kommit över ett stort hinder och nu sprang på en stor grön äng naken och inget kunde stoppa mig. free at last. när den känslan släppt satt jag mest och tänkte på det absurda att köra bil till ställen. där satt man alltså i kö på en motorväg med apmånga stora bilar som var och en transporterade EN person. det borde vara olagligt. man borde åka buss oftare, man borde säga till folk att man tycker om dem oftare och man borde köpa faktum oftare. det är vad som skulle rädda vår värld. på riktigt.
för övrigt börjar jag få abstinens. avsnittet buffras långsamt och mina händer har börjat skaka om ni märker av att stavningen börjar bli sämre eller nåt. jag lyssnar på joy division för att på något sätt bedöva begäret men det är bara big love som kan stilla min desperation på riktigt i dessa stunder. nu ska jag meditera för att försöka koppla bort tanken på att det säkert är 10 miuter tills jag får se mer. det kan funka.
Kommentarer
Trackback
