mosbeck

efter sånt som hände idag får man se till att tänka på saker från många olika synvinklar, inte bara svälja saker med hull och hår utan reflektera länge och på ett positivt sätt. jennys kompis frågar:

- men hur är det? är du eller jenny äldst?
- hah, jo, jenny är ju äldst alltså. 12 år äldre. jag är bara 18 alltså.
- jaha, okej, oj.

först tänker man:
just det, jag ska klippa mig imorgon, jag har nog mesig frisyr.
vad har jag på mig?
på riktigt, tror han jag är 32 år?
sen tänker man: aaaaaaaaaaa

sen sansar man sig och det är här man börjar se det från andra synvinklar. min första tanke då var:
okej, han visste bara mitt namn innan han såg mig och visst tror man att en marie är äldre än en jenny. han var nog förvirrad.
sen går jag över till det mer aggressiva perspektivet:
jag kommer i kontakt med alldeles för många människor runt 30 som genomgår en kris och inte alls har något perspektiv och klassar sig själva som del av en helt annan åldersgrupp än de egentligen tillhör och därför ser mig som jämngammal. så ger de mig en jävla kris istället.

fast nu har även det perspektivet försvunnit och jag blir mest bara ledsen. så jag åkte och köpte godis och mötte några på statiol så då hängde jag där i en timma med 93:or för att känna tristessen smyga sig på och nu åka hem till tv:n när godiset redan är slut och begrava mig i totaltristess. känns behövligt.

jag ska bli emo. då tvekar ingen på om man är 18 eller 32. så får det bli.

maud lindström - fröken normal

jag har gjort den, dagens-låt-listan. jag vet att ni väntat och tänkt: när ska hon komma på att hon kan göra en spotify-lista av alla sina dagens låtar? svaret är att nu har jag kommit på det och nu har jag gjort det. för er, mina fans.

http://open.spotify.com/user/marieiram/playlist/1SqQ4Yw5SpnS4Wp4oNFNIM


på tal om fans, dagens eller typ årets eller typ livets händelse var idag. jag och felle fick en spelning i bamba klockan fem som skulle hållas för 23 kineser och deras värdar. det var så mycket vi visste när vi satte oss hela eftermiddagen och repade in några låtar. så kom vi dit och blev presenterade och det vi sade översattes till kinesiska av en tolk och allt var riktigt konstigt. så fort vi började spela började kamerablixtarna slå emot oss och vissa kameror togs inte ner på hela spelningen så jag antar att de filmade. jättekonstigt. och i bamba, ännu konstigare. men inte nog med det. efter att vi plöjt igenom våra fyra låtar kom en kille fram och frågade: picture med kinesisk brytning. vi log och sa: okej. så stod vi där och höll om axlarna på en kille och blev fotograferade samtidigt som vi såg en kinesiskatalande massa samla sig framför oss som i kö och de kommande fem minutrarna bestod av att bli fotograferade med 15-20 olika människor. mycket ska man uppleva men det är inte mycket som är lika roligt.

dagens: my bloody valentine - only shallow

god natt

dagen en aning ostabil. för det mesta befann jag mig på ett monotont stadie där jag var ganska dålig på att ge respons på folks tilltal. efter ensemble och halva profilgruppslektionen (som är 3 timmar eget ansvar och idag var utan några som helst ambitioner och dessutom utan kaka till fikat) gav jag och amina upp och begav oss till vilorummet där vi skulle sova men där vi hade ett sånt där samtal som man har ibland där samtalsämnena aldrig tar slut och man hela tiden har för mycket saker att säga så man glömmer hälften men allt är ändå viktigt och när man senare går därifrån känner man sig lite starkare. det var viktigt, och inte monotont. sen gick vi ut i den monotona världen igen och det hade börjat regna. nu ska det frysa på så kommer säkert kollektivtrafiken vara en enda röra imorgon. jag ser ljust på framtiden. på bussen hem satt en klasskompis och satte till ett extra tvär- på allt han sa. det var en liten krydda på tillvaron. vad är tvärböjd?

visst har vi haft så mycket sceniskt musikprojekt att man velat spy på det, men öl har vi hunnit dricka. mer än vanligt. det var bara för det var förbjudet. då känns det så tillfredsställande. checka felles finger, det är omänskligt.

kollektivet en natt. inget är som räkost och te efter några öl och en taxifärd som spontant fick sättas i verket efter att bussarna slutat gå. jag hittade självutlösaren efter fem år med min kamera.

sista dagen pallar man inte mer. man lägger sig under rekvisita-dunbolstren och hoppas att publiken glömmer komma.

vidar. och felicia men framför allt vidar.

sen var det ölen. den slutgiltiga. den som alla var med på och som nog ballade ur. tror jag.

sen var det dagen efter.
nu var det slut.
klockan är 00.00.

nu vet jag hur man får kontakt med folk. icebreaker number one. ha med dig en fet mjölkkanna eller något annat som är riktigt stort, otympligt, fel i alla situationer och som får folk intresserade. människor tar spontant kontakt med dig på gatan och det är inget problem att finna samtalsämnen. vissa vill till och med testa att hålla den.




på en buss som går mot landet.

pappa står i köket och sjunger fallera fallera fallera samtidigt som han diskar och mamma står bredvid och funderar över olika nyanser av vit till väggarna på övervåningen. jag sitter här och njuter av att sceniska är över och att jag är hemma igen. jag har varit en tonåring på flykt sen i lördags och sovit där jag fått plats. det är trevligt men energikrävande. en natt på en soffa och nästa i en bäddsoffa tillsammans med tre andra. och dagarna som varit emellan dessa nätter har varit mer energikrävande än något annat. jag är trött på skitsnack i kulisserna och jag är trött på självupptagna typer och jag är trött på folk som tror de känner en bara för att man vandrat i samma korridorer i tre år. jag hann inte bli trött på hetsiga feministiska diskussioner som man måste viska sig igenom för att föreställningen pågår på andra sidan kulissen. jag hann inte heller bli trött på dockan som halva klassen adopterade och tog hand om som om den levde. jag tröttnade inte på dem jag tycker om heller, vilket jag brukar göra, så det var skönt. jag blev rädd när alla blev fulla igår kväll och talade om sitt innersta med människor de annars brukar prata skit om. det är så underligt att festa med hela klassen, det borde man inte göra för mycket, men någon gång är det väl kul antar jag. jag hann i varje fall bli så trött på allt att skolan fick offras idag. vi samlades på bokis istället och drack kaffe och avslutade dagen med en liten ynka historialektion. värt.

mazeltov.

en morgon med fleetwood mac och pasta. det är en bra morgon det. en annan bra version av morgon var häromdagen när jag vaknade av att felicia kröp ner nyduschad bredvid mig och så kom viktor uppkrypandes emellan oss och precis därefter lade sig erik tvärs över. så borde det alltid vara.

idag är sista dagen med musikal, nästan. vi har imorgon med men det är någon lam skolföreställning så den räknas inte. idag kommer alla. hela familjen, hemmavännerna och alla de skrämmande gamla hvitfeldtarna som man inte känner men är rädd för ändå. ha det bra alla läsare som inte finns. kul att skriva meningslösa saker till er.

marie har inte haft en ensam minut på tre dygn
marie har blivit extremt trött
marie vet inte vad hon tänker
marie vet inte vad hon känner
marie ringer mamma på bussen och frågar om hon kan komma och hämta vid bussen
mamma kan inte
marie börjar gråta
offentligt
tyst
diskret
men offentligt
marie vet inte varför
men hon har tappat kontrollen
nu kan vad som helst hända
senare tar batteriet på iPoden slut mitt i en ane brun-låt
marie gråter nästan igen
nu ska hon sova
människor gör henne galen


kasabian - butcher blues

äntligen en ny serie att slösa bort sitt liv på. att streama big love är som att knarka. Chloë Sevigny och Ginnifer Goodwin i samma serie är najs. nu har jag dock fuckat upp det och datan verkar vilja att jag ser om från början eftersom jag tryckte på någon himla grej efter halva avsnittet. det är ju inte lika kul, så då passar jag helt enkelt på att blogga. så vad ska man blogga om? kanske om dagens happening att köra bil till skolan. om att gps:en är guds gåva till människan och om känslan av att ha tagit sig ut ur stan och dess rödljus och filbyten. jag tror det. det känns bra. nu bloggar jag om det.

jag tror jag kommer ha träningsvärk imorgon av att ha spänt hela kroppen konstant under den kanske sammanlagda timman då jag körde bil i stan. det är hemskt. ändå har jag gps:en som säger till mig vad jag ska göra, men det är ändå vansinnigt. jag kom i varje fall fram levande och gled in på parkeringen utanför ghettot, kändes ball (jag kör inte bil i onödan för övrigt, jag tycker det är idiotiskt, men idag skulle jag ta med en 40-liters-mjölkkanna till skolan för som rekvisita till musikalen. kändes inte lika ball). när jag sedan skulle hem skjutsade jag runt folk i stan för att få träning. det är skönare när någon är med, då vet man att man inte dör ensam om man skulle dö i varje fall.

dagens bästa var när jag var på väg hem. jag hade lyssnat noga till gps:ens röst en bra stund och hörde henne slutligen säga: fortsätt 32 kilometer, det betydde att filbyten och håll höger - sedan håll vänster var över. jag skulle bara följa motorvägen hem. då höjde jag volymen på skivan som varit inställd på tyst för att jag skulle kunna fokusera. just när jag höjer kommer det där fina stället i joy division - atmosphere som låter som glitter som faller eller nåt. det var som i en film och det kändes som jag kommit över ett stort hinder och nu sprang på en stor grön äng naken och inget kunde stoppa mig. free at last. när den känslan släppt satt jag mest och tänkte på det absurda att köra bil till ställen. där satt man alltså i kö på en motorväg med apmånga stora bilar som var och en transporterade EN person. det borde vara olagligt. man borde åka buss oftare, man borde säga till folk att man tycker om dem oftare och man borde köpa faktum oftare. det är vad som skulle rädda vår värld. på riktigt.

för övrigt börjar jag få abstinens. avsnittet buffras långsamt och mina händer har börjat skaka om ni märker av att stavningen börjar bli sämre eller nåt. jag lyssnar på joy division för att på något sätt bedöva begäret men det är bara big love som kan stilla min desperation på riktigt i dessa stunder. nu ska jag meditera för att försöka koppla bort tanken på att det säkert är 10 miuter tills jag får se mer. det kan funka.

sitter här med systers studentklänning på och tänker på framtiden och allt känns nog som det ska.
lyssnar på håkan hellström för att minnas allt det gamla och allt känns nog som det ska.
allt är himla rörigt, precis som det ska.
imorgon åker jenny till afrika och det är tråkigt. jättetråkigt faktiskt. men hon kommer snart hem.

det är 15 dagar tills jag har ledig helg igen har jag insett. det medför lite mellankoli.

sov gott

kvällens: magiskt men tragiskt - håkan

För inget är logiskt
För att Ingenting är magiskt 
Och det är så tragiskt 
Så jag springer tillbaks till dig

jag var glad när jag gick från skolan
sen var jag glad när jag gick och hetsåt en kexchoklad som jag ansåg mig vara värd för en gångs skull
sen var jag glad när jag gick och köpte sista töjningen till örat
sen var jag glad när en storväxt man satte sig bredvid mig på bussen. lade bara märke till hur varmt och gott det blev, inte hur mina armbågar pressades in i midjan på grund av trängseln.
sen var jag glad när johan  skickade glada sms vilket i och för sig är ganska naturligt
sen var jag glad när jag steg av bussen
sen blev jag lite ledsen när en granne INTE frågade om jag ville ha skjuts utan lät mig gå hem i kylan
men jag var lite glad ändå. gå gjorde mig glad.

då kan man tänka, marie är kär, men se nej det är jag ej. jag är bara glad. jag vet inte varför. det kan bero på att jag kramade viktor hejdå och sen ville amina ha en likadan kram och felle också. så jag fick tre jättelånga varma fina kramar, sen gick jag ner i ghettot fylld av kärlek och mötte anna som behövde en kram. då blev det jag som fick stråla ut lite av värmen som jag fått av de andra ut till henne och då kändes det ännu bättre. jag antar att gladheten kom därifrån för det var då det hela började. nu ska jag laga nån himla god mat medan jag är glad. jag kan dock inte avgöra om jag är väldigt inspirerad till att laga mat just nu för att jag är glad eller för att jag egentligen har historia att göra. det gör detsamma.

idag var det sojakorv i skolan.
jag förstår inte hur de kan få för sig att koka sojakorv.
det skapar stora hål i magen och strupen så går varenda vegetarian och halvvegetarian runt och mår illa.
jag får alltid hicka av det.
det satte guldkant på dagen konstigt nog.
jag hickade på kungsport och folk i allmänhet verkade gilla det.
uppskattande leenden slängdes runt mig.
då var det inte ens jobbigt att hicka.
man borde hicka offentligt oftare.






isolation - joy division.

viktor avslutar nattchatten helt spontant:

- ja, godnatt då. BFF!

då blir man sådär nattglad och är plötsligt nöjd med dagen.
han är bra den där. han är en sån där man ska ta vara på.
fast det är ju typ de flesta egentligen.
så man borde ta vara på de flest. så enkelt är det.

jag har inte gjort något av det där jag skulle göra idag men det gör nog inget. jag har sett en sex pistols-dokumentär istället och kollat runt efter jobb i norge. på forumen står det att alla små söta svenska flickor som tror att de ska få jobb som fiskrensare i norge kan söka jobb i kina istället. norge behöver inte arbetskraft på det området. jag tror det är bittra pessimister som skrivit de inläggen men jag tänkte kolla vård också för säkerhets skull. men jag hade hellre stått och rensat fisk helt hjärndött än tagit ansvar för gamla människor. vi ska nog se till att hitta något.

nu ska jag till musik direkt och se när halva hvitfeldtska tävlar emot varandra. för övrigt städade jag igår och nu kan jag inte hitta mina nya byxor. så länge allt ligger på golvet hittar jag det, vad är det då för mening med att stoppa in det i garderober?

jag känner mig som anna järvinens röst. lite sådär bräcklig men samtidigt beslutsam. men mest bräcklig. jag vet inte riktigt varför. kanske beror på kylan om jag ska fortsätta prata om den. eller så kanske det beror på att lovet är slut och jag inte orkar gå i skolan mer. eller så kanske det beror på att det faktiskt bara är ett halvår kvar i skolan och jag inte vet något om vad som händer sen. eller så beror det på att jag sover för mycket helt plötsligt. jag tror jag blir lite konstig av att sova för mycket. eller så beror det på att livet är så kort och så lätt trillar mellan fingrarna. eller så beror det kanske på den vanliga svenska vinterdepressionen som brukar göra att man känner sig lite liten och svag. inte vet jag. när jag känner mig som anna järvinens röst brukar det enda jag kan veta säkert i varje fall vara att det inte håller i sig så länge. jag ska nog sova lite lagom länge bara.

i am just a dreamer
you are just a dream

vart är musikbyrån? vart är musikbyrån live?

det har ersatts av hype som pratar om allt. det innebär typ 5 minuter prat om musik i tv varje vecka istället för en timma eller halvtimma eller vad musikbyrån nu var. live har vi bara london live som har ett namn per gång som man känner igen och oftast är det inte så himla spännande. man får väl börja läsa psl-bloggen som en tok istället för att sitta här och sura över att populärmusik inte får någon som helst plats i tv. men sur blir man ju.

jag tog det säkra före det osäkra och väntade till halv två med att stiga upp idag. det hade ju ändå sagts att det skulle bli -20 och i det fallet skulle jag inte gå upp på hela dagen. nu gick jag trots allt upp och tittade på termometern som bara visade -10. det innebar ju att jag inte kunda lägga mig ner och somna om vilket var lite tråkigt men jag kunde i varje fall med gott samvete gå upp, fixa till frukost och sedan krypa ner i sovsäcken på jennys soffa igen för att käka frukost i en timma till sådant som går på tv en fredagsförmiddag. jag skulle kunna göra det nu igen för jag har 1,5 timmar att fördriva innan vi ska träna och jenny är på stan så det är ingen som ser hur jag slösar bort min tid. eller så skulle jag kunna blogga om orelevanta saker i två timmar, berätta om gårdagskvällen och recensera gangs of gothenburg från i tisdags. men jag har placerat datorn på stereon för där måste man stå upp hela tiden och det är ett väldigt effektivt sätt att inte fastna på facebook för länge och nu har jag stått här en stund så nu känner jag för tv, soffa och sovsäck.

dagens: kulturnyheternas decenniekrönika kanske det hette eller något. bra hur som helst.

nu är den här. söndag-på-en-onsdag-som-faktiskt-är-en-söndag-och-sista-jullovsdagen-i-mitt-liv-om-jag-inte-blir-lärare-ångesten. den har smugit sig på och nu kan jag sluta tänka på att jag kommer kunna sova i natt för det kommer jag inte. dessutom har jag tre veckor framför mig då jag förväntas vara i skolan 8-18 varje dag inkl helger. dessutom har min vanliga lediga fredag försvunnit i vårens schema. dessutom är studiebidraget slut vilket det inte ska vara den månad då man sätter upp musikalen och ska sejdla mer än annars. dessutom har jag inte gjort en enda av de småläxor vi hade över lovet.

winter took his life - i'm done trying

borde starta en väderblogg. det skulle ge mig utrymme att sprida ut alla mina känslor kring väder till dem som är intresserade. jag skulle ju kunna prata mer om väder än jag redan gör här på denna blogg men jag vill helst inte tappa de läsare jag har och jag vet att väder inte är det man helst av allt läser om för det är rätt trist. det är just det där att det är trist som gör att man aldrig får utlopp för väderkänslorna. man ser direkt uttråkningen i folks blickar när man börjar lätta på sitt hjärta. hur som helst är det satans kallt här och jag blir bara argare och argare.

nu hade jag tänkt skriva ett fint inlägg om barnen som satt bakom mig på bussen men väderkänslorna tog över. shit happens. till exempel tappade jag lite billig (inte så njutbar) choklad på mina nya byxor idag och märkte det inte förrän den smält.

vaknade just här på en madrass hos björn. jag skulle gått upp för 3,5 timmar sedan men det började med att björn snoozade någon timma eller så, sen gick han upp och mina ögon fann ingen motivation för att öppna sig för att sedan åka till skolan och titta på några som repar musikal, därför krävde jag snabbinstruktioner om hur jag skulle bete mig när jag lämnade en tom lägenhet, eftersom björn skulle gå, och slötsnabbt ögonen igen. de bästa sovmorgonarna är de där när man är vaken typ hela tiden. det gör ju att man är så medveten om att man lyxar och degar. lite som att man njuter mer av dyr choklad man blir bjuden på än på än av marabou. nu ska jag dock till skolan en dag innan skolstart ändå, känns lite tungt. men vi ska repa punk, det känns inte tungt så då är det värt det. kom och titta på oss på hvitfeldtskadagen. vi garanterar känsla och känsla. jag är iggy, de andra the stooges.

det ska bli -20 på fredag. stämmer det tänker jag inte gå upp ur sängen. jag har fått voddler också av någon outgrundlig anledning så jag kan nog sysselsätta mig under en dag av dödlig kyla. jag har köpt byxor som har plats för ett par långkalsonger under, det känns bra och realistiskt. någon gång får man ju acceptera att man bor i kallt land tänker jag.

när det är kallt och tråkigt och tio minuter tills bussen går kan man
hänga med richard sjöberg och ta idolbilder med honom.

jag glömde av att vakna idag så halva dagen hann gå innan jag förståd att den börjat. jag gjorde i varje fall en kaka

sedan tog jag med mig kakan ut i kylan och med på bussen för att turnera runt med den och bjuda den som var vänlig nog att låta mig komma in på fika. första stoppet var hos björn som dessutom bjöd på en bit mat. när jag ändå var i krokarna svängde jag in med två bitar till svante och johanna. sen skulle jag ge viktor lite kaka också var sagt så jag åkte hem till johan.




att turnera med en kardemummakaka rekommenderas. man blir uppskattad var man än befinner sig för man luktar bulltant, dessutom har jag fått både saft, mat och kramar som tack. värt.

julkort 2010.

human again.

dagens låt måste bli "because the night" med patti smith och nu känns det som det var dagens för typ tre dagar sen också, men i så fall är det med all rätt den får en dag till för jag har varit besatt av den under min koma. att spela den skräpigt och starkt på gitarr och vägra ändra röstläge när det blir högt är feeling.

om nu den låten varit dagens innan så kan jag sätta in en reserv i form av beach house - gila för allt lutar åt att jag ska till köpenhamn i februari och se dem samtidigt som jag hälsar på maya. känns som en väldigt bra milstolpe på vårterminsvägen. den vårterminen som närmar sig med sitt feta ansikte och som jag försöker att inte lägga märke till när den gör grimaser och äcklar sig. jag låtsas att den inte finns. men beach house låtsas jag att de finns, köpenhamn med och maya med. om rossing säger att jag måste vara hemma för att repetera talroll till en meningslös opera de dagarna ska jag lägga bajs i hans brevlåda. så är det bara.

imorgon gör jag något nyttigt, jag kanske till och med städar rummet.



jag tänkte köpa en tröja idag men så kom jag på att jag kunde ta kort
på den och att det var billigare så då gjorde jag det istället.

det här året började inte alls som det skulle. hjärnan ligger i koma och jag har inte lust att göra någonting. mer än att träffa anna då och ta en kaffe och prata om sådant jag inte pratar med alla andra om och om allt jag pratar om med alla andra också för den delen. i övrigt har jag spenderat två dagar framför tv:n. det är inte okej. jag borde träffa någon ikväll, eller skriva en låt, eller måla en tavla, eller communitya och hitta en ny vän. men det är fortfarande en halvtimma kvar på harry potter så ännu ska jag inte resa mitt lazy ass.

oj, där började darling också. jag måste sitta kvar i soffan.

tänkte att jag skulle ta tag i mitt liv imorgon men nu blev jag räddad. vickan ringde bort mig till karin där det blir bubbelpool. det blir lagom.

spontandansar med mig själv för att lätta upp stämninge lite.

jag har sett alldeles för mycket film idag. mitt öra är ömt för det har pressats mellan min skalle och ett soffarmstöd alldeles för länge. nyår var bra och spenderades hos maia med lagom mycket vänner och lite för mycket alkohol, men det var ju nyår så vafan. jag vaknade hos sara tillsammans med många andra som missat sina sista nattbussar och efter att ha tagit mig hem vid tretiden avslutade jag nyårsturnéen med att genomföra årets första fall på stenhård is fem meter ifrån dörren. detta är bidragande orsak till att jag legat hela dagen också för allt annat gör ont. jag hade glömt hur hård is egentligen är.

nu spelas london calling på tv i billy elliot. det måste bli dagens låt för den är himla bra, dessutom har jag inte hört någon annan låt, mer än harry potter-jinglen. för alla er som såg kalle och chokladfabriken kan jag meddela att jag genomskådat författaren. willy wonka är ingen fiktiv karaktär, han har funnits. willy wonka är andy warhol! han är konstig och inkapabel att föra ett normalt samtal, han rör sig konstigt, han har en factory. boken kom ut 1964, mitt under andy warhols sprudlande karriär. ja, det var mest det jag ville förmedla. det är sådana tankar jag lagt energi på idag.

nu kanske någon tänker "nämen, harry potter och kalle oh chokladfabriken gick ju samtidigt, hur gick det där till?". då ska jag förklara det genom att klaga på tv3:s idiotiskt långa reklampauser. jag tror jag såg typ hälften av kalle och chokladfabriken bara på pausstunderna. det är inte okej. tacka vet jag svt.