mosbeck

pappa står i köket och sjunger fallera fallera fallera samtidigt som han diskar och mamma står bredvid och funderar över olika nyanser av vit till väggarna på övervåningen. jag sitter här och njuter av att sceniska är över och att jag är hemma igen. jag har varit en tonåring på flykt sen i lördags och sovit där jag fått plats. det är trevligt men energikrävande. en natt på en soffa och nästa i en bäddsoffa tillsammans med tre andra. och dagarna som varit emellan dessa nätter har varit mer energikrävande än något annat. jag är trött på skitsnack i kulisserna och jag är trött på självupptagna typer och jag är trött på folk som tror de känner en bara för att man vandrat i samma korridorer i tre år. jag hann inte bli trött på hetsiga feministiska diskussioner som man måste viska sig igenom för att föreställningen pågår på andra sidan kulissen. jag hann inte heller bli trött på dockan som halva klassen adopterade och tog hand om som om den levde. jag tröttnade inte på dem jag tycker om heller, vilket jag brukar göra, så det var skönt. jag blev rädd när alla blev fulla igår kväll och talade om sitt innersta med människor de annars brukar prata skit om. det är så underligt att festa med hela klassen, det borde man inte göra för mycket, men någon gång är det väl kul antar jag. jag hann i varje fall bli så trött på allt att skolan fick offras idag. vi samlades på bokis istället och drack kaffe och avslutade dagen med en liten ynka historialektion. värt.

mazeltov.